I den avfolkade byn kallad Bråten finns bara skomakare Gustavsson, hans lomhörda syster Elna, Eriksson och Östman kvar. De har alla gjort sitt d.v.s. är pensionärer. Skomakaren 72 år har inga kunder. Det är svårt att inte ha något att göra. Hans syster Elna säger vi går här som fornminnen.
När skomakaren ska byta postlåda nere vid landsvägen, sätter han därför upp en skylt fornminnen.
Då börjar det hända saker, turisterna kommer. Skomakaren visar dem Yngve Frejs gamla husgrund. Turisterna handlar också gammalt skräp av dem, enligt deras åsikt.
En dag kommer stockholmsfotografen Pettersson och sambon Anita dit, de är på semester. Pettersson ser att det är en husgrund och undrar vad de håller på med. När Pettersson får veta, tycker han att det är en bra idé och en gemenskap mellan landsbygden och stadslivet uppstår. De har bara olika sätt att leva sina liv.
Det är en fåordig dialog men tystnaden däremellan säger lika mycket. Hur det är att inte hänga med i samhällsutvecklingen känna sig bortglömd, där mer och mer service dras in.
Boken är ändå skildrad med en komisk ådra.
Den får 4/5 poäng av mig.
Undrar om jag inte läst den där boken för riktigt länge sen, på den tiden jag läste. Nu lyssnar jag bara, fast det är skralt med det också. Oftast lyssnar jag på poddar nu för tiden.
SvaraRaderaDet är en äldre bok men det kan vara kul som omväxling tycker jag.
SvaraRadera